måndag 13 juli 2009

Skrållans bebisar är här!

Glance, aka Skrållan, fick äntligen sina efterlängtade bebisar förra veckan. Som vi har väntat & längtat!
Och lika fantastiskt är det att syrran Glory, som Malou på Morellos har, också fick sin första kull kattungar dagen innan Skrållan. Snacka om sammanträffade!

Skrållan satte igång på dag 64, precis på dagen som mamma Donna brukar få sina. Eftersom Skrållan bor hos Anna på foder 10 mil bort så hade jag & Anna telefonkontakt mer eller mindre genom hela förlossningen. Och de skötte sig bägge två exemplariskt!
De första två kattungarna kom relativt fort efter varandra. De var inga giganter men oerhört pigga små liv. Sedan blev det lugnt en tid & jag var & hämtade barnen på förskolan. Men när jag befann mig i affären & handlade så ringde Anna. Jag hörde på rösten att hon var lite orolig. Då hade det fötts en mycket liten kattunge som dessutom var alldeles blå. Hon sa att den inte andades.
Och jag som såklart blev uppstressad medan jag rusade mellan varuhyllorna; 'Är du säker på att den inte andas?'
Dum fråga måste jag erkänna men man blir maktlös när man är så långt borta.
Och jag forsatte; 'Ok, ok. Ingen fara. Ta bort den så Skrållan inte behöver bry sig om den också. Är den fullt utvecklad? Har den munnen öppen?'
Mannen bakom kassan tittade väldigt underligt på mig & jag förklarade med ett stressat & ursäktande leende samtidigt som jag pekade mot telefonen; 'Kattförlossning'.
Han såg ut som om han tänke: Snälla, ta mig härifrån!
Han måste verkligen ha trott att jag var spritt språngande galen.

Kattungen var fullt utvecklad men liten som en fågelunge. Den vägde endast 49g så i vilket fall som helst så hade den haft väldigt svårt för att överleva.
Jag & Anna fortsatte att prata när jag kom hem & Skrållan var lugn & tog väl hand om sina 2 små som satt som sugproppar på spenarna. Jag frågade Anna om hon trodde att där fanns fler kvar. Och hon menade att Skrållan fortfarande andades häftigt.
Det lustiga är att under hela Skrållans dräktighet har Anna sagt att hon inte var speciellt rund om magen. Därför trodde jag kanske inte att det fanns några fler kvar efter dessa tre.
Nåväl, jag började med middagen & jag hörde inte från Anna på ca. 1h. Jag ville heller inte störa henne så jag skrev ett sms & frågade hur det gick med barnmorskan?! ;)
Till svar fick jag; 'Jodå, jag kan nog byta yrke snart ;) Fem bebisar som lever & mår bra :)'
Jag höll på att tappa kastrullen med potatis när jag läste det. Jag ringde genast upp henne & frågade om hon inte hade skrivit fel. Nejdå, 3 bebisar till hade kommit med rasande fart. Lugnare fodervärd får man leta efter :))
De minsta vägde 63g respektive 67g, sedan var det från 76g upp till 94g. De två minsta var jag väl lite orolig för i början men så länge de åt & verkade pigga så var det ingen fara.

Nästkommande dygn hade alla ökat i vikt så det bådade ju gott. Eftersom Peter jobbade mycket just då & jag inte hade någon större lust till att köra upp med två vilda barn i 30 graders värme så bestämde vi att jag skulle komma på måndagen. Jag var ju väldigt nyfiken på könen men jag vet själv hur svårt det kan vara även för en erfaren uppfödare att bedöma könen *skratt*
Men jag letade i alla fall fram bilder på nyfödda kattungar av hon-/hankön & gjorde en så snarlik beskrivning av hur de ser ut i rumpan & mailade över dem i hopp om att hon kunde ge sig på ett försök att könsbedöma dem. Och sent på kvällen kom det ett litet sms som löd; 'Jag har kollat & tror att det är tre honor & två hanar men jag kan också ha helt fel ;)' Gulliga Anna! En sak var i alla fall säker, de var inte alla av samma kön :)

Och måndagen kom & jag körde till Höganäs för att beskåda underverken. Helt fel hade Anna inte; två honor & tre hanar. Mycket bra fördelning. Troligtvis bicolorer & mitted. Dock skymtade jag vita öron på de flesta bicolorerna. Men det var ju lite väntat med tanke på kombinationen av true bicolor & high mitted. Söta blir de alldeles säkert i alla fall! Skrållan har visat sig vara en utomordentligt duktig mamma & det är huvudsaken.
Och när jag tittade på henne så mindes jag återigen varför jag sparat just henne. Jag älskar verkligen hennes uttryck & typ! En härlig blandning av Rufus & Donna.
Det är detta som är njutningen med uppfödning när man ser att man kommit en bra bit på vägen...



Inga kommentarer: