tisdag 19 maj 2009

Barndop i Danmark & fotosession med Samuel :)


Vi var på dop i Danmark i söndags. Peters lillasyster Sarah har fått en liten Nathalie & nu var det dax för henne att döpas. Peter hade också fått äran att bli hennes fadder.
Det är alltid lika roligt att träffa Peters familj, allt är väldigt avslappnat & skönt. Det bjöds på en stor kakbuffé - smaskigt!
Och om 3v är det dax för 'Jensens årliga 'sommar-fest'. Den ser jag redan fram emot. Eftersom Peter har väldigt många syskon som i sin tur har barn så krävs det en del planering vilket gör det ännu roligare!


Stolt mor


Underbara Nathalie


Thea & mamma


Busungen Noah


Min dejlige skat


Sarah & Nathalie


Mötet..




Familjen Jensen :)

Eftersom vi sov hos Andreas så passade jag på att ta lite bilder på Samuel. En STOR & fin kille med en fantastisk ögonfärg. Jag kan väl erkänna att jag grämer mig lite att jag aldrig använde honom i min avel...inte ens till en kull. Eller vad säger du Zvezdan? ;)








Samuel mår som en riktig prins & det finns inget som Andreas inte skulle göra för sina älsklingar. Jag är så glad att jag har funnit ett så fantastiskt hem åt både Xanté & Samuel. Tack Andreas!
Du är guld värd!

söndag 17 maj 2009

Hur katten är det möjligt??


Igår kväll såg jag att Destiny nyfiket stod & spanade in i kattrummet. Eftersom alla de andra katterna var ute i rastgården så lät jag henne gå in. Hon gick försiktigt fram till de små & de sträckte sig upp mot henne. Hon undersökte & nosade lätt på dem. Sedan dröjde det inte länge förrän det såg ut så här;



Destiny älskar verkligen bebisar - det går inte att ta miste på! Och just därför gör det så ont i mitt hjärta att hon kanske aldrig får fler egna små dunbollar.
Efter ett tag kom Hope tillbaka & jag gjorde mig beredd till att ta Destiny för att undvika en möjlig attack...
Jag studerade dem noggrant men inte ett knyst kom det från någon av dem. Hope reagerade knappt utan la sig tillrätta på täcket utanför bolådan. Det verkade snarare som att hon ville att Destiny skulle ligga kvar & pyssla om hennes små.
Jag blev nästan stum av förvåning! De har alltså gått från att vara de värsta ovännerna till att ha en nära fungerande relation.

Och kort därefter så såg situationen ut så här;

Oftast brukar ju katter reda ut saker & ting & man måste låta dem göra det också. Man kan prova att gradvis exponera katterna för varandra. Detta används t. ex inom KBT-terapi och går ut på att en person som till exempel är rädd för något ska utsättas för detta i små, kortvariga doser och sedan trappas exponeringen gradvis upp.
De behöver inte bli bästa kompisar men det är viktigt att de fungerar hyfsat i gruppen. En orolig kattgrupp mår nog många dåligt av.

Vad är det med dessa tidigt löpande honor?! Glory har nu också satt igång & hon har precis blivit 7 månader! Inte ett tecken har hon visat utan när jag tittade ut i rastgården idag så vad möts jag av?! Jo, en sugen Mason som står över henne! Jag blir galen! Så det blir separering 1v framöver.
Det finns både för & nackdelar med tidigt fertila hanar ;)

fredag 15 maj 2009

Nu kan det väl inte bli värre?!


Jag har åkt på bihåleinflammation! Det förklarar febern & all den icke genomskinliga substansen som kom ut från både näsa & hals...*urk* Och så gick jag tillbaka till jobbet alldeles för tidigt såklart. Man är så himla dum - vem tackar en för det? Ingen!
Så nu blir det antibiotika & vila i en vecka. Redan nu kan jag säga att det inte blir någon lätt uppgift men jag ska göra ett försök i alla fall.

Jag har hunnit ta nya bilder på mina bebisar :) De är fina alla tre men öronen börjar så smått skena iväg på Minnie & Manny som jag misstänkte. Missy är definitvt 'stjärnan' i kullen. Jag har lite samma känsla med henne som jag hade med Sweet faktiskt. Men det är lite för tidigt att uttala sig men det är vad min magkänsla säger...som visserligen brukar stämma *haha*
Bedöm själva;

Missy





Minnie




Manny

måndag 11 maj 2009

Liten börjar bli stor



Vårt lilla charmtroll börjar bli stor. Och socialare tjej vår man leta efter. Att gå & handla med henne i affärer bjuder alltid på många skratt. Man hittar henne stående bland potatisen hjälpandes gamla tanter att lägga den ena potatisen efter den andra i påsen.
Hon tror att alla är hennes vänner & ropar glatt hej till alla hon möter. Och alltid möts hon av leende människor som glatt hälsar tillbaka. Skulle de mot förmodan inte svara drar hon sig inte för att peta på dem lite lätt & fråga; 'Vad heter du?'


Något mindre roligt är att hon börjat komma in i trotsperiod nr. 1. Hon har på ett par månader förvandlats från en lugn & harmonisk prinsessa till ett litet odjur emellanåt. Vi försöker att vara konsekventa och välja våra strider men det är inte så lätt alla gånger. Särskilt inte när en av oss inte är speciellt konsekvent...grrrr! Hon kan vara en riktig ögontjänare också, vet så väl vad hon inte får göra men gör det ändå och kollar in vår reaktion när hon gjort det. Men för övrigt är hon en riktig gullunge.

Vi var på utvecklingssamtal på förskolan i torsdags. Och Theas ansvarsfröken Caroline hade bara positivt att säga. Theas rörelse/motorik var mycket väl utvecklad, t.o.m finmotoriken låg långt före. Något som verkligen förvånat mig är att hon redan som 2-åring själv kunde ta fart när hon gungade. Det tog Noah ända tills han var 3 ½ år. Hennes tal ligger mer än 1 år före, det gjorde det faktiskt även på Noah.
De har haft inskolning för de mindre barnen på Theas avdelning nu & Thea verkar njuta av att ta hand om dom små.


Redan till hösten flyttar Thea upp till Noahs avdelning. Det ska bli spännande att se hur det kommer gå. Här hemma kan de verkligen vara som katt & råtta, till en början trodde jag faktiskt aldrig att de skulle kunna leka tillsammans. Men till min stora förvåning så har jag fått berättat för mig att när Thea är uppe & hälsar på inne på Noahs avdelning så leker de hur bra som helst. Och när de sa att Thea t.o.m satt i Noahs knä under sångstunden så fick de plocka upp min haka från golvet!


Jag är fortfarande sjuk :( Lite av rösten är tillbaka men febern vill inte helt ge med sig. Börjar bli riktigt trött på att vara hemma faktiskt.
Imorgon är det dax för Noahs 3:e fotbollsträning. Han har tjatat i ett helt år på att börja spela fotboll men han har varit för liten. Och han älskar det & är verkligen jätte duktig!
Jag kommer att bli en sådan typisk fotbollsmorsa som är på varje match, står & hejar vid sidolinjen & svär åt domaren ;)

söndag 10 maj 2009

Trillingarna 2v


Så har de stora trillingarna fyllt 2v. Missy har passerat 300g, hon väger nu 322g. Minnie väger precis 300g & Manny 295g. Jätte bra vikter för 2v bebisar tycker jag. De öppnade ögonen också relativt tidigt, på 8:onde dagen hade de alla slagit upp sina blå.
De är alla bicolorer vilket styrker min teori ytterligare om att Lennon är mid bicolor eller high bicolor. Hope fick ju tillsammans med Mio en colorpoint, en mitted & en bicolor vilket gav mig rätt i att Mio är en true bicolor. Tänk om det alltid kunde vara så enkelt att utläsa vilken slags bicolor det är.
Något som är väldigt roligt är att stamtavlemässigt så är kullen nästan identisk med Hope's föregående. Enda skillnaden är ju att Donna & Rufus är föräldrar till Mio & Destiny & Rufus är föräldrar till Lennon. Så det bör ju finnas en del likheter tycker man :)
De är väldigt ljusa än men än så länge ser de 'rätt-tecknade' ut förutom Minnie som får vitt på vänster öra.
Missy är min favorit, so far ;) Minnie har något rivliknande märke precis under höger öga, det syns på bilderna. Hon hade det redan som nyfödd. Får se om det försvinner, har aldrig sett det på någon tidigare kattunge.
Manny visar gärna upp sin lilla mage när han vill bli kliad. Jag tycker ofta att man urskilja deras små personligheter tidigt.

Hope är fortfarande en fantastisk mamma. Hon lämnar dem bara korta stunder & har ständig järnkoll på vem som går in i kattrummet. Den ende som Hope inte tillåter att gå in där är Destiny, Hope har varnat henne ett par gånger så jag skulle bli mycket förvånad om hon någonsin sätter sin tass över tröskeln.


Missy




Minnie


Manny

Ja. Destiny kom ju hem förra veckan & det var inte något som Hope gillade, eller det var ömsesidigt kan man säga. Men bäst av allt är att Hope nu har övertaget. Precis i början så möttes jag av en väldigt annorlunda syn, Hope jagade nu Destiny upp för alla trapporna. Snacka om ombytta roller.

Nu måste jag bokstavligen krypa i säng för att kurera mig. Är nyss hemkommen från akuten i Hässleholm med urinvägsinfektion, feber & ingen röst. Så det blev antibiotika & talförbud!

lördag 9 maj 2009

Undersköna Glory!

Glory är verkligen underskön!
Enligt mig är hon rastypiskt en helt perfekt ragdoll! Hon har precis allt det jag önskar.
Öronplaceringen & tiltningen är 'out of this world', speciellt för hennes ålder också. Nos & kinder är väl utfyllda, hakan är stark & ögonen har ett öppet härligt uttryck med en så fin ögonfärg.
Pälskvalitén är något av den mest fantastiska jag någonsin känt på.


Vi är så glada för dig vår lilla docka!!

onsdag 6 maj 2009

Mason - en riktig hunk!!

Nog för att Mason har varit tidig i sin utveckling men sååå tidig kunde jag då aldrig föreställa. mig. Nu ska ni få höra;
Eftersom Glance aka Skrållan som snart fyller två år, inte blivit parad än beror på många olika anledningar. Dels har Blue haft andra dambesök som krockat med hennes löp eller så har hon inte löpt tillräckligt mycket. Men när Skrållan väl var hos Blue för en tid sedan så var hon ganska rädd & inte alls tillfreds med situationen. Mycket berodde det på att hon inte är van att vistas utomhus & Blue tillbringar
väldigt mycket tid ute i sin rastgård. Därför satt hon mest & häcklade i röret som leder ut från rummet till rastgården. Därför bestämde jag mig för att prova med Mason istället när han var redo så kunde jag ha lite mer koll också.

Så förra veckan fick jag ett sms av Anna som löd; 'Nu har jag en liten tjej här som är på väg att börja löpa ordentligt. Tror du Mason vill ha besök?'
Och för att Skrållan skulle känna sig helt trygg så valde jag att ta Mason till henne istället. Jag hade inget att förlora men trodde kanske inte att han skulle lyckas heller eftersom han just fyllt 8 månader. Han kunde ju få 'öva' lite om inget annat ;)
Sagt & gjort, jag körde upp med Mason. Mio mötte oss i dörren, attans vad snygg han är!
Vi släppte ihop Mason & Skrållan i Annas sovrum. Skrållan tyckte inte alls att han var speciellt tilltalande. Men Mason brydde sig inte om det utan hoppade upp i sängen & började åma sig & rulla runt för att sedan kela med mig en stund istället. Skrållan tittade lite under lugg & det verkade som om hon ville säga; 'Vad är det för odjur du kommer hitdragandes med? Tror du verkligen att jag skulle vara intresserad av det där?!' Det hör till saken att Skrållan är olyckligt förälskad i Mio som dessutom är hennes helbror. Hon ligger fortfarande & suttar på honom & snäll som han är så låter han henne hållas.
Jaja, tänkte vi. Här blir väl ingenting gjort så länge vi är här i alla fall.
Nästa dag berättade Anna att Skrållan var mycket mer tiillmötesgående. Hon puffade på Mason flera gånger & var dessutom blöt i nacken så visst hade han varit där & bitit.
Det bådar ju gott i alla fall tänkte jag.
Nästa morgon var Anna rätt säker på att de parade sig. Hon vaknade i alla fall av att det lät så. Hon såg honom stiga på henne men kliva av igen. Han är säkert en sådan smygare som inte vill para när man ser på...
Mio som är lika kär i Anna som Rufus är i mig (måste vara ett släktdrag *haha*) hade tröttnat på att vara utelåst från sovrummet så Anna släppte försiktigt ihop dem. Och det gick hur bra som helst, inga sura miner alls. Faktum är att de blev mycket goda kompisar alla tre. Mason följde Anna som en hund i hela lägenheten & ville kela så fort han fick tillfälle.
Nästa morgon vaknade Anna av ytterligare morr & skrik så nu håller vi tummarna att det tagit!


Kolla in hans fantastiska ögonfärg!!

Sweet hade också kommit i löp här hemma, jag har tappat räkningen på vilket i ordningen det var. Redan när hon var 6 ½ månad började det. Så nu kände jag verkligen att det var dax.
Sweet ålade sig längs med alla golvlistorna i huset & slängde sig från sida till sida på golvet.

Jag gick in med Mason & Sweet i badrummet, satte mig ner & studerade dem. Mason klev på henne ganska snart & han visade sig vara väldigt snabb på att 'hitta rätt' men just i det ögonblicket så krafsar det på dörren & vem står utanför om inte Rufus! När jag är hemma så måste han se mig mest hela tiden. Tänk om jag försvinner igen?!
Och Mason kliver av. Typiskt!
Jag går ut i stället & sätter mig vid datorn & efter 30 min hör jag första morret som efterföljs av ett skrik. Yes! He did it again :)
Ytterligare 3 parningar hörde jag den dagen & dagen efter. Så nu håller vi tummarna för små juli-bebisar!!


Så här ser Sweet ut när hon pratar :)

tisdag 5 maj 2009

Hope's bebisar har sett dagens ljus!

På söndagen efter utställningen hämtade jag hem Hope från Sofie. Jag var ganska spänd på hur det skulle gå eftersom hon varit borta från kattgruppen ett par månader. I första hand skulle kattrummet få bli bara hennes i alla fall. Sofie hade varit så duktig & skickat med täcken & filtar som Hope hade legat på hos henne så hon skulle känna sig tryggare.
Mötet med Rufus var inga problem. Sweet & Glory gick det också hyfsat med, kanske kom hon ihåg att Sweet faktiskt var hennes dotter?! Donna blev det lite gruff med & Mason gillade hon inte heller, säkerligen för att hon aldrig träffat honom tidigare samt att han var hane. Destiny var tack & lov hos Blue för tillfället, henne hade jag fruktat mest för eftersom det var hon som mobbade Hope. Därför hade vi bestämt att hon skulle få stanna hos Blue tills Hope hade fått sina kattungar.
På tal om det så kommer det nog aldrig att bli några bebbar mellan Destiny & Blue. Han har helt enkelt tröttnat på att hon aldrig kan ligga still. Och det har jag full förståelse för.

På lördagen märkte jag att Hope följde efter mig mer & pockade på min uppmärksamhet mest hela tiden. Jag satt & åt middag med barnen när hon slutligen ställde sig på två ben upp emot mig. Jag visste att det var dax, på utsatt datum dessutom. Hann nätt & jämt ställa undan tallrikarna & sätta igång tv'n till barnen.

Hope la sig tillrätta i bolådan & började spinna högt. Hon tyckte om min närvaro!
Hon krystade till 3ggr & ut slank en stor kattunge. Genast tvättade & avnavlade hon den varsamt. Det var en hona. Det gick ca. 30 min så krystade hon ett par gånger. Ut stack bara en liten tass med små klor, det var så sött! Sedan kom den ut & den var inte heller liten. Om alla skulle vara av den här kalibern så förstod jag att det inte skulle vara många. Detta var också en hona.
Noah kom in ville hälsa på nykomlingarna. Vi satt på täcket utanför & beundrade dem. Plötsligt utbrister han; 'Åh nej, Hope tuggar honom i tassen!' Men det var ju givetvis inte i kattungen hon tuggade utan i moderkakan - till den 3:e kattungen som slinkigt obemärkt ut. Han tyckte att det såg läskigt ut & luktade konstigt.
När Hope hade slickat rent den 3:e kattungen som var en hane så började jag att väga dem. Den största honan vägde inte mindre än 144g. Hanen 124g & den andra honan 113g. Och bara ett par minuter senare så låg de alla & diade. Åter igen blev jag imponerad över hur lätt & smidigt allting går med Hope's förlossningar. Och inga av mina andra katters tidigare kullar har varit så snabba till att börja dia. Hope är verkligen en ypperlig avelshona & går verkligen upp i mamma-rollen med bravur!


'Håller en fast tass'


'Ligger tryggt under mammas vingar'