tisdag 18 november 2008

Snart är Han här.....

Om bara ett par månader är Han här!!
Vår efterlängtade hane :) Han har en helt superb stamtavla med både Dollhouse-katter och Chatandolls-katter. Och bägge hans föräldrar har en helt fantastisk 'look' och typ. I snart 1 år har vi väntat på just Honom men det har varit värt det!
Eller vad säger ni?!


Donnas 5 småttingar växer och mår bra allihop. Utfallet har blivit 4 mitted och 1 colorpoint. Jag som hade hoppats så på en high mitted hona :( Visserligen var det 'bara' 25% chans men ändå...
De ser då i alla fall redan ut att få breda och korta huvuden. Jag är så förväntansfull inför deras utveckling och det är absolut inte omöjligt att en hona får stanna kvar ;)

Jaha, jag fick idag veta att jag blivit utmanad av Christine :) Och självklart tar jag den utmaningen och vad det innebär;
* Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
* Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
* Utmana 7 st i slutet på inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
* Låt dem få veta att de blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.


1) Jag älskar djur över allt annat och har gjort så länge jag kan minnas. När jag var 8 år gammal smugglade min storasyster in en vattensköldpadda från Spanien till mig :)
Min högsta dröm i livet har alltid varit att på något sätt få jobba med djur.

2) Jag har ett enormt kontrollbehov bla. gällande att ha ordning och reda, snyggt och rent hemma. Men är däremot usel på att laga mat.
3) Jag har en förkärlek till vin och att prata i telefon - gärna samtidigt ;)
4) Jag har en väldigt ful ovana när jag tuggar tuggummi. Jag smäller höga bubblor inne i munnen så det smattrar högt. Jag tänker sällan på det själv men de som känner mig tycker att det är fruktansvärt irriterande och bjuder aldrig mig på tuggummi eller tvingar mig att spotta ut det om jag har ett.
5) Jag har fruktansvärt höga krav på mig själv och ibland även på min omgivning. Tack och lov har det blivit lite bättre med åren.
6) Jag har en förmåga att bli beroende av tv-spel om jag hittar något som jag verkligen tycker är roligt. Redan som 10-åring när jag fick mitt första Nintendo blev mamma ibland tvungen att gömma undan det eller ta med det till sitt jobb eftersom jag inte kunde sluta spela om dagarna.. När de till slut fick bära upp min middag till tv'n fick hon nog och sålde det.
7) Jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna, har mycket lätt för att gråta både av glädje och av sorg.

Här kommer min utmaning till;
Henrietta, Dorthe, Tomas och Margareta.
Kommer desvärre inte på några fler som har bloggar eller dagböcker. Lycka till!

Nästa år ska jag börja ställa ut Sweet i vårt kära grannland Danmark. Det ser jag redan fram emot. Det är verkligen en fantastisk stämning på dessa utställningar. Trevligt folk och bra arrangemang. Det gillar vi :)

fredag 14 november 2008

Donnas små är äntligen här!

Då har Donnas små liv äntligen kommit till världen! Oj, vad vi har längtat efter dem! Men timingen när de kom var mindre bra.
Donna brukar alltid föda på dag 64 och var alltså beräknad till sön/mån. På lördag eftermiddag märker jag att hon andas häftigare och precis 1h innan jag ska iväg till jobbet får hon värkar. Jag ringer Peter, som är på jobbet och
ber honom gå lite tidigare för att Donna är på G. Vi ska nämligen mötas på halva vägen till Malmö för att byta bil och barn ;)
Precis när jag fått på mig min uniform är första ungen redan på väg ut. Jag rusar in till Tomas & Lotta (Lennons fodervärdar) och frågar stressat om de kan sitta och hålla tass tills Peter kommer hem. Självklart ville dom det!
Jag kör iväg men ringer dem från bilen och unge nummer 2 är nu på väg ut. Donna sköter allt galant som vanligt. Jag och Peter möts i Gårdstånga och jag kör motvilligt in till jobbet. Jag vet att Peter är en höjdare på förlossningar så jag är inte speciellt orolig. Men jag ville ju också vara med!
Förlossningen avstannar nu i ca. 2½h och Peter ringer mig och frågar om han ska göra något. Men jag säger åt honom att avvakta, hon behövde säkert bara samla lite nya krafter då jag visste att hon hade ganska många liv i magen.
Snart kommer unge nr 3 ut och sedan går det väldigt fort. Både nr 4 & 5 kommer i en rasande fart så Donna hinner inte riktigt med avnavling och tvättning. När Peter ringer mig hör jag att han låter lite uppjagad och jag står mitt i en konflikt med en resenär som jag håller på att skriva böter på. Jag säger åt honom att jag inte kan prata nu men han är väldigt påstridig. Jag avslutar snabbt och ringer upp. Då säger Peter att unge nr. 4 legat ganska länge i fostersäcken men att han nu hade torkat ren den från mun och näsa. Men alla vet vi ju hur känsliga de är och risken att de får ner fostervatten i sina små lungor. Men eftersom varken Peter eller jag har slungat någon kattunge tidigare ville jag hellre avstå då det kan ge mycket mer skada än nytta om man inte gör helt rätt.

Jag är hemma sent från jobbet, runt kl. 01.00 och går in och sätter mig hos Donna och bebisarna. Jag märker att ena hanen är något slöare än de andra och vill inte riktigt dia. Jag tycker också att jag hör ett svagt klickande när han väl dricker. Därför misstänker jag lunginflammation direkt. Det enda som finns att göra är förmodligen att sätta in en pencillinkur och hoppas på det bästa. Även om min veterinär har påtalat gång på gång att jag kan ringa honom när som helst under dygnets 24h så vill jag inte störa honom kl. 2 en lördag natt. Jag sitter med näsan långt ner i bolådan i 2h sedan tvingar jag mig i säng eftersom jag ska på utställning bara ett par timmar senare...

Peter ringer mig på utställningen och säger att han ser att hanen är fortsatt ganska slö. Jag ringer min veterinär och han uppmanar att sätta in Vetrimoxin direkt. Och eftersom jag redan hade det hemma så börjar Peter att behandla honom.

Utställningen är mycket trevlig men den lille hanen finns hela tiden i bakhuvudet och jag var nästintill övertygad att vi inte skulle klara honom.

När jag väl kommer hem, trött men lycklig från en fantastisk dag, berättar Peter att hanen inte gått ner något i vikt utan stått stilla med sina 95 g. Det låter i alla fall positivt.
Jag tvättar mig ordentligt och byter kläder innan jag går in i kattrummet. Och visst verkar hanen mycket starkare redan. Jag sätter honom till de bakersta spenarna med jämna mellanrum och nu suger han kraftigare. Senare på natten går jag in igen för att ge honom pencillin och då sitter han som en sugpropp på samma spene. Ingen verkar kunna ta den ifrån honom :)
Nästa dag har hanen ökat 10g och nästföljande 15-20g. Så det verkar som om vi klarar den lille krabaten trots allt.

Ni kan ju tro att jag blev glad när jag kom hem från jobbet och skulle kolla könen när jag fick upp den ena honan efter den andra ;) 3 honor & 2 hanar - det tycker jag är en bra fördelning :)

Lägg märke till att bebisarna har en något vågig päls, de ser nästan ut som Rex kattungar :)
Det innebär att de kommer få mycket päls precis som hennes föregående kattungar :)

torsdag 13 november 2008

Rufus BIS & Sweet BIS & BOB!!!

Då var den sista utställningen över för detta året - och vilken dag det blev!!
Föreningen Mästerkatten hade anordnat sin utställning i Båstad, i Hasses Lada, en lokal främst känd för julshower. Och det var den vackraste och absolut mysigaste 'utställningslokal' jag någonsin varit i. Det första vi möttes av vid incheckningen var en enorm öppen spis. Det knastrade och luktade så härligt. Lokalerna var praktfullt pyntade med ljusslingor, girlanger och glitter. Vilken julstämning! Och hela stämningen var fridfull och ljudnivån ovanligt låg. Det fanns nästan inget sorl alls.

Vi hade fått den tyske domaren Dietmar Sagurski på Sweet, Lennon & Rufus. Det var en proper och respektingivande herre. Han skulle börja att döma ragdoll och när jag såg hans första bedömning blev jag lite besviken eftersom han inte sa så mycket. Däremot kallade han fram ägaren innan han skrev och berättade. Rufus var på tur och han var väldigt lugn och Dietmar verkade gilla det han såg. Dietmar visade sig vara väldigt kunnig på ragdoll och allt han sa var noga genomtänkt, rätt och rättvist. Rufus fick sitt CAP och blev nu Premier :)
Lennon var nästa på tur och Dietmar blev först förvånad över hans unga ålder. Trots sina 7 månader har Lennon benstomme och storlek som en hane på minst det dubbla. Och han har päls som en hel kastrat ;) Det enda Dietmar anmärkte var på hans något ljusa ögonfärg. Han fick sin EX1 med glädje.

Sweet hade suttit helt tyst och lugnt i buren under föregående bedömningar men skenet skulle visa sig bedra senare under dagen.. När Dietmar lyfte ut Sweet och studerade henne sken han för första gången upp i ett stort leende. Enligt Dietmar så hade Sweet det mesta en ragdoll skulle ha och lite till ;) Han var ganska överväldigad till min storta förtjusning!

Han ville se alla 3 inför hans nomineringar. Rufus var först uppe, han stod i konkurrens med 3 andra kastrater, bla. en ragdoll. Men enligt Dietmar fanns det inget att dra på gällande Rufus så han blev hans bästa kastrat. Därmed blev han nominerad till panelen. Jag blev såklart överlycklig!
Sedan var det Sweets tur. Hon stod mot en ursöt birma och jag visste att Dietmar var väldigt förtjust i denne då jag sett den slå ut 4 andra birmor i sin klass. Men Dietmar verkade ha bestämt sig, han ville se Sweet i final :) Åh, min glädje bara bubblade över!
Sist ut var Lennon, han stod mot en birma och en skogis. Först slog han ut birman men sedan efter en stund valde Dietmar skogisen.
Panelen kom igång redan kl. 15 och min nervositet med den. Jag lär mig aldrig, det är lika jobbigt varje gång.

Rufus kom upp mot 4 andra kastrater. Det var 2 skogisar, en vacker ragdoll och en flott birma. Domarna tycktes samlas hos Rufus och återkom med jämna mellanrum. Resultatet blev att Rufus fick 4 röster av 5 och blev alltså Best In show-kastrat :) Glädjetårar kom såklart!
Dessutom skulle han stanna kvar till den stora slutfinalen, i år firade nämligen Mästerkatten 25 år och de skulle alltså ta ut Best of the Best (BOB) av alla BIS-katter.
Nu var Sweet inne i sin bur på scenen och det gick inte att ta miste på. Hon jamade hjärtskärande och pockade på uppmärksamhet hela tiden, både från assistenter och domare även om det inte var hennes tur än. Hon ville inte alls sitta där helt alena så assistenterna turades om att stå och prata med henne och någon slängde in en papperstuss som hon kunde sysselsätta sig med. Men damen gav sig inte. Domarna skrattade och pratade om henne på scenen.

Äntligen fick hon komma ut och då blev hon helt tyst. Hon sträckte på sig och stod på det lilla bordet med hennes långa plym till svans rakt upp i vädret. Emot sig hade hon 1 stor Maine Coon gosse, 2 skogisar och 1 söt birma tjej. Berta Nemkova kunde inte sluta pussa på Sweet och tryckte henne tätt in till sig. Även Cristina Kowalczuk hade svårt att slita sig från henne. Min puls steg mer och mer.

Och Sweet fick slutligen 4 av 5 röster och blev BIS-ungdjur! Oj, vad glad jag blev och tårarna flödade!

Nu fick vi alla ägarna till BIS-katterna gå upp på scenen och vänta in domarnas slutliga resultat.



Mina ben var som spagetti och när konfrencieren säger att Best of the Best är katt nr. 165, Amazing Dollz Kiss Me Sweet, hörs en glädjeskri nere från höger sida i publiken (Tack alla för ert stöd och gratulationer) och jag kunde knappt tro mina öron. Vilken lycka!!

Jag fick så mycket fina priser, pokaler och rosetter, för att inte tala om kattmat, leksaker och skålar samt en otroligt vacker tavla från Mästerkatten.

Flera assistenter kom fram till mig på scenen, dels birmuppfödare, och lovordade min lilla prinsessa. Sådant värmer verkligen i hjärtat! Jag vet ju själv vad jag tycker om mitt lilla hjärtegryn men att andra också ser det är fantastiskt roligt!
Och Cristina Kowalczuk kom fram och sa; 'Congratulation! She's just an amazing doll! You should be so proud of her!'
Tack alla för en helt fantastisk dag! Den kommer jag att leva på länge :)
En stor eloge till Mästerkatten för ännu en otroligt välplanerad och välorganiserad utställning!