En valp i huset...

Nu var det ett tag sedan jag skrev men här har det varit fullt upp, några av er har dock kanske följt oss på Facebook.
Förutom våra 7 långhåriga fyrbenta så bor det nu också en valp i huset. Och det är inte vilken valp som helst, det är världens mest underbara Zita!

Jag fick en uppsjö varningens ord från många innan Zita flyttade in om hur jobbigt det skulle bli, att man inte skulle få sova på nätterna osv. Men jag tycker än så länge att vi har klarat det med bravur.
Zita sover inne i vårt sovrum i en egen bädd och första natten gnydde hon kanske 2 ggr och kissade på golvet vid 4-snåret. Följande nätter har hon sovit från 22 på kvällen till runt 07 för att gå ut och kissa. Visst händer det olyckor inne, hon har både bajsat och kissat flera gånger men vad gör det?!

Alltför många stressar med just detta att så fort valpen har ätit, sovit och lekt så kastar dom sig över valpen och tvingar ut den varpå resultatet endast blir att den står och gnyr och skakar vid ytterdörren för att komma in igen. Man gör bara valpen en otjänst och den blir i sin tur både stressad och otrygg. Det är bara att hålla god min, torka upp och låtsas som om ingenting har hänt.

Så småningom blir valpen bättre på att visa vad den vill, bättre på att kontrollera sin blåsa samt vi människor bättre på att läsa valpens signaler.
Man ska njuta av valptiden!

Sweet var den första katten som vi lät Zita träffa, också den tuffaste vilket vi visste. Eftersom hon har kattungar som hon vaktar var det ett ypperligt tillfälle för henne att sätta Zita på plats direkt. De andra katterna hade jag ute i kattgården de första dagarna.
Jag lade märke till en riktigt rolig grej vid Sweets & Zitas allra första möte. När Sweet närmade sig Zita i buren så gäspade Zita och en stund senare gäspade också Sweet. Och eftersom jag har läst om 'Lugnande signaler' så förstod jag direkt vad detta betydde. Hunden gäspar för att dämpa den andres irriation. Att gäspa kallas för en aggressionshämmande handling. Dämpande signaler hör inte bara hemma i hundvärlden utan förekommer hos alla flocklevande arter. Häftigt va?!

Men när Sweet tyckte att Zita blev för närgången hennes kattungar morrade och fräste hon och gav Zita ett par örfilar. Zita skrek i högan sky även om Sweet knappt nuddade henne.

Successivt tog jag sedan in två katter åt gången. Donna och Destiny var givetvis dom första eftersom de ligger högst i rang. Och nu fick vi också klart för oss vem av dessa som verkligen är 'alfahonan'. Donna smög lågt runt hörnet när Zita åt sin mat, Destiny markerade genom att ställa sig exakt 1m framför Donna utan att visa rädsla. Donna gav vika och sprang upp för trapporna.

Destiny höll sig nere, dock på lite avstånd men vek inte med blicken från Zita. Då och då vände Zita bort huvudet för att visa att hon var fredlig. Sedan hände inget mer.
De nästa två var Rufus och Mizzy. Rufus reste ragg vid första anblicken och Mizzy fräste ett par gånger men var sedan inte sen med att gå fram och leka med Zitas svans när hon satt i mitt knä.
Sist tog jag in Mason och Glory. Mason visade inte ett dugg rädsla för Zita och det mäkte hon så honom var den första hon jagade runt i hela huset och visade att hon vill leka med :)

Glory däremot skydde Zita som pesten, dominant som hon också är. Därav ville jag inte ta Glory och Mizzy ihop eftersom de gärna gaddar ihop sig. Dom två är verkligen som syskon, ena studen leker dom som bästa vänner för att i nästa stund bete sig som de värsta rivalerna.

Är det någon Zita älskar så är det Noah och Thea. Och även om Zitas sylvassa tänder ibland borrar sig in i deras hud så dom skriker hjärtskärande så är det fort glömt.

Hennes 'bitbeteende' är nog det som jag tycker är jobbigast. Men jag är så glad att jag läst på nästan allt jag kommit i över i hundböcker innan Zita kom. Det är så typiskt mig, speciellt om ni frågar mina vänner ;)
Det är alltså helt naturligt för valpar att använda just sina tänder att bita i saker och i oss människor. Den använder sin mun på samma sätt som bebisar gör. Det är ett sätt för valpen att upptäcka världen genom att smaka på och bita i olika föremål. Dessutom kliar det ofta i tänderna fram till 4 månaders ålder då de sedan ömsar tänder och då måste den få något att lindra klådan med.

I valplådan fanns ju Zitas kullsyskon och mamma som lärde henne att använda sina vassa tänder med försiktighet. Gjorde det ont när leken blev för häftig, skrek de andra valparna och Zita lärde sig att ta det lugnt. Nu är det min och Peters skyldighet att ta över den viktiga inlärningen av bit hämningen.

Valpar vet inte vad nej betyder. Det finns däremot vissa knep man kan ta till;
Då valpen biter i händerna säger man "Aiiiijjjj'"med hög, ljus och gäll röst. Valpen släpper då taget och inser att den bitit för hårt. Ljudet imiterar det ljud som valparna själva använder sinsemellan för att visa då leken blivit för hårdhänt. Då valpen släpper, ska man vara direkt beredd med en leksak eller tuggben så att valpen får något annat att tugga på och sedan berömma när den börjar tugga på tuggbenet istället.
Räcker inte detta för att få valpen att sluta säger man "AJ" högre och kombinerar detta vid behov med att genast resa sig och lämna valpen. Man ska inte säga något utan gå bara tyst men bestämt därifrån. Sedan går man tillbaka efter cirka en halv minut och fortsätt leka med valpen på samma sätt som tidigare. Detta upprepar man så fort valpen biter för hårt.

Precis så gjorde Zitas mamma också. När dom bet för hårt i hennes spenar så reste hon sig och gick därifrån och då försvann ju maten. Så fort valparna bet i varandra för hårt då slutade också leken. Därav förknippar valpen bitandet till något som inte är roligt.
Jag har också provat att morra åt Zita när hon börjar att nafsa samt knyta näven så hon inte kan bita.

Jag har tränat inkallning med Zita också och det går faktiskt riktigt bra. De första dagarna hade jag henne mest i koppel eftersom jag inte visste riktigt hur hon skulle förhålla sig till mig men nu för det mesta under dagtid så har jag alltid henne lös. Det gäller att ha rikligt med hundgodis i fickan :)

Den senaste veckan har jag varit så himla trött på mitt gips om foten. Det skaver, river och flyttar sig mest hela tiden. Helst av allt skulle jag bara vilja slita av det. Egentligen skulle det suttit kvar tills nästa vecka men de har låtit mig få en tid på torsdag för att kolla på det och möjligen ta av det. Skönt! Hoppas att det inte blivit infekterat pga. av detta.
Min systerdotter börjar nog snart bli trött på att vara min privatchaufför ;) Hon kör mig både till dagis för att hämta barnen, till frisören, nagelbyggaren och affären. Lite lyxigt faktiskt!

Nä, nu är det dax för en liten promenix med Zita!