måndag 23 november 2009

Imorgon bär det av till Frankrike!!!


Då har det äntligen blivit dax för resan som jag vann till Royal Canins Campus i Montpellier i Frankrike. Imorgon bitti kl. 07.00 går flyget från Kastrup. Det blir till att stiga upp mitt i natta ;)

Vi kommer att besöka Royal Canins fina Campus med foderfabrik, katteri och kennel.
Tyvärr får vi inte fotografera inne på Campusområdet men vi ska få en CD med bilder med oss hem.
Klimatet i södra Frankrike ska vara väldigt behagligt nu med en temperatur runt 15 grader. Det känns ju inte helt fel :)


Och så har äntligen domarfördelningen på Ädelkatten blivit klar. Och vi kunde inte fått bättre domare. Raymond Saetre ska döma Mason - det ska bli så spännande! En utomordentlig domare på ragdoll som jag inte haft på flera år. Anne Köhn kommer att döma alla kattungarna individuellt. Hon är väldigt kunnig, hård men rättvis. Jag gillar henne skarpt!
På min kull har vi fått Luigi Comorio från Italien. Honom har jag dock aldrig haft förut.
Det ska bli så roligt att få träffa mycket ragdoll-folk igen.
Jag vet att du kommer vara där bland oss Pia...

söndag 22 november 2009

Sov gott min älskade vän!


Jag har hastigt mist en nära vän, en vän som alltid funnits där för mig, en vän som alltid kommit med goda och kloka ord vid svåra beslut, en vän som lärt mig så oerhört mycket. Ragdoll-världen har mist en genuin uppfödare. Vi är alla i chock och stor sorg!
Det börjar gå upp för mig mer och mer att du inte längre finns kvar. Att jag aldrig mer kan ringa till dig när jag vill och behöver.
Jag beundrade dig så för din styrka, envishet och kunskap. Jag är innerligt tacksam för allt du lärt mig!
Du gav mig det allra finaste jag har; Rufus. Jag hann aldrig återgälda dig, förlåt!

Du var min mentor i många år, du kunde genetiken som ett rinnande vatten och det var alltid till dig som jag ringde om det var något jag inte kunde. Nästan alltid hade du svaren.
Jag vet inte vid hur många kattförlossningar och komplikationer som jag suttit med dig i telefon. Det kändes så tryggt och du lugnade mig alltid.
Du var rak och ärlig - det älskade jag med dig!

Och under varje utställning som Rufus var med så ringde jag till dig. Du blev så stolt!
Du visste hur högt jag älskar Rufus, precis som Maria med Viktor. Och det pratade vi ofta om, jag kunde inte nog säga hur tacksam jag var för att du gett mig en sådan enastående katt.
Aldrig mer får jag träffa dig på utställningar. Tanken på att vi äntligen skulle ses i Göteborg i december gör mig så fruktansvärt ledsen. Varför? Den frågan ställer jag mig varje dag...
Varför?! Det var alldeles för tidigt... Gud vad jag kommer sakna dig!

Dina katter var ditt allt!
Men jag vet också att du nu sitter där uppe med vetskapen om att alla dina katter har blivit väl omhändertagna. Din sista önskan har blivit uppfylld.

Pia var en speciell människa med starka åsikter. Olyckligtvis så missförstådd av en del. Hon hade ett stort och varmt hjärta !
Jag saknar dig min vän! Vila i frid Pia!
Vi ses igen bortom regnbågsbron...

onsdag 18 november 2009

What can I say - He's just AMAZING!!



Mason har verkligen gjort en explosionsartad utveckling. Från att ha åkt runt på många av sommarens utställningar med en lagom stark ung herre i binki så är det en helt annan katt som jag nu har framför mig.
En stor, kraftig och muskulös hane med ett helt fantastiskt huvud inrundat av en vacker krage! Pälsen har äntligen kommit!
Och öronen, ja dom får inte bli mycket mindre för då försvinner dom nästan ;) Och hans djupblå ögon vill man bara drukna i.
Jag tycker mycket om hans unika 'V' - helt symmetriskt med ett M i pannan för Mason...

Imorgon är det dax att förnya hans rabiesvaccination hos min veterinär och jag skulle bli mycket förvånad om vågen inte visade över 7kg :)

Masons avkommor verkar inte bli mycket sämre, Oliver & Olivia från hans nuvarande kull är helt makalöst fina! Här är bilder av dom 9,5 veckor gamla. Ögonfärgen är otrolig, Olivias är nästan overklig!
Och inte är dom det minsta urväxta heller, än så länge i alla fall :)

Och tillsammans med Donna, Destiny & Glory är förväntningarna väldigt höga. Det ska bli ett mycket spännande 2010!

Snart är det dax för mig att börja på valpkurs med Zita. Det ska bli väldigt roligt. Och minst lika roligt blir det att träffa Margareta & Hot Line igen ;)

Zita har väldigt svårt att låta bli kattungarna, hon vill ju bara leka men när hon trampar och nafsar på dom så blir det för mycket för de små, i alla fall i mina ögon ;)
Sweet är ständigt på sin vakt när Zita är i närheten av hennes ungar och jag vet inte hur många örfilar hon har gett henne men tro inte att Zita bryr sig om det. Istället börjar hon skälla och studsa som en studsboll runt Sweet. Stackars katter!

Jag är väldigt glad att jag forfarande är sjukskriven för detta är nästan ett heltidsjobb. Jag får väl gå ner ännu mer i arbetstid nästa år - ingen hade varit gladare än jag :)

Idag fick jag en oerhört tråkig nyhet. Jag är fortfarande i något chocktillstånd och har väldigt svårt att ta in det, det kom så oväntat. Livet kan vara så fruktansvärt orättvist!

torsdag 5 november 2009

Natasha har flyttat :'(


Igår körde min systerdotter Emelie och jag till Höganäs för att hämta Natasha som nu var redo för sin flytt till Dominique på Sweet Fellow i Tyskland.
Och vid första anblicken av Natasha och Nikkita slog mitt hjärta volter!! Vilka kattungar! Jag kunde inte sluta le. Dom hade så många kvalitéer, vilka kanske inte brukar vara så framträdande i just den åldern. Öronplaceringen skulle jag kunna dö för *haha* Ögonfärgen likaså! Och uttrycket...underbart!
Jag sa till Anna att vi skulle sparat bägge två och hon nickade instämmande. Nikkita är verkligen docksöt, något mindre än Natasha och med overkligt blå ögonfärg. Tråkigt nog är hon med största sannolikhet mid bicolor så det blir inte det allra lättaste att hitta en passande hane till henne.

På väg till Danmark träffade jag några av mina kollegor på tåget och även de smälte när de fick se en skymt av Natasha.
Jag och Emelie kom nästan 1h tidigare än vi hade bestämt till flygplatsen. Vi hade bestämt träff i Terminal 2 vid DSB's biljettkontor. Jag visste inte hur hon såg ut, bara att hon skulle bära en rosa jacka och ha en rosa bur till Natasha. Dock visste ju hon hur jag såg ut. Hur skulle hon kunna missa en klumpfot som min ;)
Jag blev lite orolig att hon inte var på plats med tanke på att hennes plan hade landat över 2h innan.

Jag gick till informationen och bad dom ropa ut på tyska. Ingen Domi kom.
Efter ett nytt utropningsförsök 20 minuter senare så dök hon änligen upp till informationen. Jag blev lättad!
Med sig hade hon sin mamma och nästan inte ett ord engelska kunde hon. Och tyska är just det enda språket som jag inte läst. Men när hon fick se Natasha så såg jag hur otroligt glad hon blev. 'Perfect' utbrast hon med ett stort leende.
Vi skrev under kontrakten och använde oss av både teckenspråk och enstaka ord. Hon verkade dock väldigt rar och trevlig.

Jag fick ett fint mail av henne senare på kvällen och allt hade gått jätte bra! Hon var så glad för sin lilla tjej.
Och nu ikväll fick jag otroligt fina bilder. Det blir med glädje som jag kommer att följa henne på Domis hemsida.



tisdag 3 november 2009

En valp i huset...

Nu var det ett tag sedan jag skrev men här har det varit fullt upp, några av er har dock kanske följt oss på Facebook.
Förutom våra 7 långhåriga fyrbenta så bor det nu också en valp i huset. Och det är inte vilken valp som helst, det är världens mest underbara Zita!

Jag fick en uppsjö varningens ord från många innan Zita flyttade in om hur jobbigt det skulle bli, att man inte skulle få sova på nätterna osv. Men jag tycker än så länge att vi har klarat det med bravur.
Zita sover inne i vårt sovrum i en egen bädd och första natten gnydde hon kanske 2 ggr och kissade på golvet vid 4-snåret. Följande nätter har hon sovit från 22 på kvällen till runt 07 för att gå ut och kissa. Visst händer det olyckor inne, hon har både bajsat och kissat flera gånger men vad gör det?!

Alltför många stressar med just detta att så fort valpen har ätit, sovit och lekt så kastar dom sig över valpen och tvingar ut den varpå resultatet endast blir att den står och gnyr och skakar vid ytterdörren för att komma in igen. Man gör bara valpen en otjänst och den blir i sin tur både stressad och otrygg. Det är bara att hålla god min, torka upp och låtsas som om ingenting har hänt.

Så småningom blir valpen bättre på att visa vad den vill, bättre på att kontrollera sin blåsa samt vi människor bättre på att läsa valpens signaler.
Man ska njuta av valptiden!

Sweet var den första katten som vi lät Zita träffa, också den tuffaste vilket vi visste. Eftersom hon har kattungar som hon vaktar var det ett ypperligt tillfälle för henne att sätta Zita på plats direkt. De andra katterna hade jag ute i kattgården de första dagarna.
Jag lade märke till en riktigt rolig grej vid Sweets & Zitas allra första möte. När Sweet närmade sig Zita i buren så gäspade Zita och en stund senare gäspade också Sweet. Och eftersom jag har läst om 'Lugnande signaler' så förstod jag direkt vad detta betydde. Hunden gäspar för att dämpa den andres irriation. Att gäspa kallas för en aggressionshämmande handling. Dämpande signaler hör inte bara hemma i hundvärlden utan förekommer hos alla flocklevande arter. Häftigt va?!

Men när Sweet tyckte att Zita blev för närgången hennes kattungar morrade och fräste hon och gav Zita ett par örfilar. Zita skrek i högan sky även om Sweet knappt nuddade henne.

Successivt tog jag sedan in två katter åt gången. Donna och Destiny var givetvis dom första eftersom de ligger högst i rang. Och nu fick vi också klart för oss vem av dessa som verkligen är 'alfahonan'. Donna smög lågt runt hörnet när Zita åt sin mat, Destiny markerade genom att ställa sig exakt 1m framför Donna utan att visa rädsla. Donna gav vika och sprang upp för trapporna.



Destiny höll sig nere, dock på lite avstånd men vek inte med blicken från Zita. Då och då vände Zita bort huvudet för att visa att hon var fredlig. Sedan hände inget mer.
De nästa två var Rufus och Mizzy. Rufus reste ragg vid första anblicken och Mizzy fräste ett par gånger men var sedan inte sen med att gå fram och leka med Zitas svans när hon satt i mitt knä.
Sist tog jag in Mason och Glory. Mason visade inte ett dugg rädsla för Zita och det mäkte hon så honom var den första hon jagade runt i hela huset och visade att hon vill leka med :)

Glory däremot skydde Zita som pesten, dominant som hon också är. Därav ville jag inte ta Glory och Mizzy ihop eftersom de gärna gaddar ihop sig. Dom två är verkligen som syskon, ena studen leker dom som bästa vänner för att i nästa stund bete sig som de värsta rivalerna.

Är det någon Zita älskar så är det Noah och Thea. Och även om Zitas sylvassa tänder ibland borrar sig in i deras hud så dom skriker hjärtskärande så är det fort glömt.





Hennes 'bitbeteende' är nog det som jag tycker är jobbigast. Men jag är så glad att jag läst på nästan allt jag kommit i över i hundböcker innan Zita kom. Det är så typiskt mig, speciellt om ni frågar mina vänner ;)
Det är alltså helt naturligt för valpar att använda just sina tänder att bita i saker och i oss människor. Den använder sin mun på samma sätt som bebisar gör. Det är ett sätt för valpen att upptäcka världen genom att smaka på och bita i olika föremål. Dessutom kliar det ofta i tänderna fram till 4 månaders ålder då de sedan ömsar tänder och då måste den få något att lindra klådan med.

I valplådan fanns ju Zitas kullsyskon och mamma som lärde henne att använda sina vassa tänder med försiktighet. Gjorde det ont när leken blev för häftig, skrek de andra valparna och Zita lärde sig att ta det lugnt. Nu är det min och Peters skyldighet att ta över den viktiga inlärningen av bit hämningen.

Valpar vet inte vad nej betyder. Det finns däremot vissa knep man kan ta till;
Då valpen biter i händerna säger man "Aiiiijjjj'"med hög, ljus och gäll röst. Valpen släpper då taget och inser att den bitit för hårt. Ljudet imiterar det ljud som valparna själva använder sinsemellan för att visa då leken blivit för hårdhänt. Då valpen släpper, ska man vara direkt beredd med en leksak eller tuggben så att valpen får något annat att tugga på och sedan berömma när den börjar tugga på tuggbenet istället.
Räcker inte detta för att få valpen att sluta säger man "AJ" högre och kombinerar detta vid behov med att genast resa sig och lämna valpen. Man ska inte säga något utan gå bara tyst men bestämt därifrån. Sedan går man tillbaka efter cirka en halv minut och fortsätt leka med valpen på samma sätt som tidigare. Detta upprepar man så fort valpen biter för hårt.

Precis så gjorde Zitas mamma också. När dom bet för hårt i hennes spenar så reste hon sig och gick därifrån och då försvann ju maten. Så fort valparna bet i varandra för hårt då slutade också leken. Därav förknippar valpen bitandet till något som inte är roligt.
Jag har också provat att morra åt Zita när hon börjar att nafsa samt knyta näven så hon inte kan bita.

Jag har tränat inkallning med Zita också och det går faktiskt riktigt bra. De första dagarna hade jag henne mest i koppel eftersom jag inte visste riktigt hur hon skulle förhålla sig till mig men nu för det mesta under dagtid så har jag alltid henne lös. Det gäller att ha rikligt med hundgodis i fickan :)

Den senaste veckan har jag varit så himla trött på mitt gips om foten. Det skaver, river och flyttar sig mest hela tiden. Helst av allt skulle jag bara vilja slita av det. Egentligen skulle det suttit kvar tills nästa vecka men de har låtit mig få en tid på torsdag för att kolla på det och möjligen ta av det. Skönt! Hoppas att det inte blivit infekterat pga. av detta.
Min systerdotter börjar nog snart bli trött på att vara min privatchaufför ;) Hon kör mig både till dagis för att hämta barnen, till frisören, nagelbyggaren och affären. Lite lyxigt faktiskt!

Nä, nu är det dax för en liten promenix med Zita!