Man vet i alla fall att man lever...

Hur mycket ska man orka vara med om innan man egentligen kollapsar? Konstigt nog känner jag mig starkare än någonsin. Men det är väl som den kloke Sokrates sa; det som inte dödar en, stärker en...

Jag & Peter, mest jag, tog det svåra beslutet att omplacera Zita.
Jag insåg att det helt enkelt inte fungerade med katterna och förstod att det aldrig skulle göra det heller.
Dom flesta katterna höll sig inte längre på golvnivå & när kattungarna väl började springa runt blev kattmammorna super stressade. Dom var inte sena med att klippa till Zita om hon kom för nära, Destiny t.o.m hängde sig i halsbandet på henne några gånger. Stackars Zita, hon ville ju inget illa, bara leka.
En ridgeback är ju för övrigt en ras som har väldigt mycket jakt i sig, dom är ju inte lejonjagare för ingenting :)

Dagarna blev slutligen fyllda med stress & Zita fick till slut fler tillsägelser än beröm.
Så ska det ju inte behöva vara & jag var tvungen att göra ett val.
Valet var inte svårt för mig , det är katterna som jag brinner för, det är detta som jag är bra på. Jag vill inte kasta bort 9 år av det jag har startat upp, det som jag tror på.
För Peter var valet inte lika självklart. Och tro mig, jag kände mig fruktansvärt elak. Det var ju jag som så gärna ville ha hund nu, Peter ville väntat & varnade mig för just allt detta. Han 'såg det innan det hände', som han alltid brukar säga... Om jag bara hade lyssnat på min kloke man.
Det gjorde ont att se honom så ledsen. Han var så fäst vid Zita. Peter är ju mer en hundmänniska...
Barnen tog det faktiskt bättre än jag hade förväntat mig. Konstigt nog inga tårar, bara frågor. Jag vet ju hur ledsen Noah kan bli när kattungarna flyttar. Men på något sätt så har nog barnen ockå upplevt situationen som orolig & stressande.
Man får inte vara egoistisk utan se till djurets bästa. Jag ville att någon annan skulle få chansen att uppleva & uppskatta Zita som den underbara hund hon faktiskt var.

Margareta, Zitas uppfödare, var en klippa som stöttade oss igenom detta. Hon kom & hämtade Zita hemma hos oss och dagen efter hade hon ordnat ett toppenhem till henne.
Hon bor numera i Halmstad hos en familj med lite större barn samt som har erfarenhet av just Ridgebacks.
Peter plockade undan alla hennes saker omgående, han stod inte ut med att se det.
Vi saknar henne alla men nu kan även Peter medge att ett lugn har lagt sig i vårt hem. Det är faktiskt en härlig känsla & man uppskattar det på ett helt annat sätt.
Jag har också insett att jag faktiskt har begränsningar på hur mycket jag egentligen klarar av & orkar med. Andra verkar ha insett det långt tidigare än jag själv ;)
Men så är jag också en fighter utan dess like.

Tack härliga Zita för den tiden vi fick ha dig hos oss! Vi hann uppleva en hel del tillsammans och du lärde oss mycket!