Då var operationen avklarad! Jag kan berätta för er att bedövningen var allra värst! När denna långa spruta stacks både 4 och 5 gånger rakt ner i foten var man inte så tuff längre. Jag fick klämma sköterskans hand och det gjorde jag med råge.
När slipmaskinen togs fram satte jag på mig mp3'n. Men det gick inte att undvika detta hemska ljud. Doktorn borrade och filade om vartannat. Det är en lustig känsla det där med att känna men ändå inte känna. Han upplyste mig om att jag hade väldigt hårt ben och riskerade nog inte att få benskörhet i gamla dar ;)
Efter ett tag kunde jag inte låta bli att snegla ner på min fot & det var ingen vacker syn. Huden var uppfläkt och allt som syntes var kött & ben... Det är tur att några av mina favoritprogram är 'Akutmottagningen' och 'SOS Alarm' annars hade jag nog svimmat. Även när doktorn sydde igen tittade jag lite i smyg. Han sa dessutom att jag blödde en hel del under operationen.
Sedan gipsade de halva foten & satte på en specialsko. Jag blev ordnierad sträng vila med foten i högläge de första dagarna för att undvika för mycket svullnad. Och ont kom jag till att ha!
Det hela tog bara 45 min så Peter hade hunnit köra hem & lägga sig eftersom han hade jobbat natt.
Min snälla storasyster kom därför & hämtade mig istället.
Min systerdotter ställde upp med att köra Noah till ishockey-träningen på kvällen samt lägga upp barnen i sängen när dom somnat. Sedan tittade vi på Desperate Housewives :)
Innan hon körde bar hon ner täcke & kudde till mig i soffan. Vilken service!
Eftersom bedövningen fortfarande satt i till viss del så kunde jag stödja lite på hälen varpå jag envisades med att både dammsuga, tömma kattlådor & fylla diskmaskinen.
På natten däremot kom smärtan som en riktig käftsmäll. Jag hade så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det spelade ingen roll hur jag än hade vinklade foten, det pulserade & strålade ut i hela benet. Citodonen verkade inte alls. Jag sov knappt någonting den natten, jag ringde och beklagade mig till Peter på jobbet. Oj, vad det var synd om mig!
Innan hon körde bar hon ner täcke & kudde till mig i soffan. Vilken service!
Eftersom bedövningen fortfarande satt i till viss del så kunde jag stödja lite på hälen varpå jag envisades med att både dammsuga, tömma kattlådor & fylla diskmaskinen.
På natten däremot kom smärtan som en riktig käftsmäll. Jag hade så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det spelade ingen roll hur jag än hade vinklade foten, det pulserade & strålade ut i hela benet. Citodonen verkade inte alls. Jag sov knappt någonting den natten, jag ringde och beklagade mig till Peter på jobbet. Oj, vad det var synd om mig!
Dagen efter så ringde jag till en av sköterskorna och hon bad mig prova Ipren och Panodil kombinerat vilket skulle ha en bra effekt. Och det tog faktiskt bort lite av smärtan framåt dagen. Jag låg faktiskt helt stilla större delen av dagen, med laptopen på magen förstås.
Men fortfarande kunde jag inte stödja alls på foten.
Det märkte jag när jag skulle städa upp efter kattungarna som både kissar och bajsar lika mycket i lådan som utanför. Jag fick lägga ut lite tidningar.
Mina tidigare kullar brukar klara av pott-träningen nästan direkt utan olyckor men jag tror att det beror en del på att denna kullen fick lite för mycket utrymme tidigt. Dom visade sig tidigt vara några väldigt sociala och kontaktsökande krabater varpå de lämnade kattrummet redan innan 4v ålder.
Nu hoppas jag på stor förbättring med min stackars fot för snart flyttar det ju in en glad och vild liten valp och då gäller det inte att ligga på latsidan :) Vår granne Tomas första ord om när vi berättade att vi skulle köpa hund var; 'Ja, för ni har ju alldeles för mycket fritid idag'. *hahaha*
Nu hoppas jag på stor förbättring med min stackars fot för snart flyttar det ju in en glad och vild liten valp och då gäller det inte att ligga på latsidan :) Vår granne Tomas första ord om när vi berättade att vi skulle köpa hund var; 'Ja, för ni har ju alldeles för mycket fritid idag'. *hahaha*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar