En liten solkenshistoria..

Jag tänkte berätta den tragiska historien om Fornarina och hennes kattungar som faktiskt slutade i en liten solkenshistora.

Det var fredag kväll och jag hade en lång natt framför mig på jobbet. Innan jag åkte sa min magkänsla att jag skulle stanna hemma. Natten var dock lugn och på morgonen när jag sitter i tåget på väg hem ringer Peter mig och berättar lite uppjagat att Fornarina har börjat få sina kattungar. Noah hade hittat 2st inne i kattrummet, längst ner i klätterställningen. Jag ringer upp honom igen efter ett par minuter och då har de hittat ytterligare en, i kattlådan! Jag känner paniken komma och jag tycker att tåget kör ovanligt sakta. Jag vill ju bara hem! Väl hemma kastar jag av mig uniformen och rusar upp till sovrummet. Peter har lagt upp Fornarina och hennes ungar i bolådan. Fornarina tittar upp på mig, hennes ögon är blanka och hennes blick är matt. Plötsligt kryster hon till och ut kommer unge nr 4. Hon slickar lite på den men hon visar inget större engagemang. Ungarna är pigga och kravlar överallt på hennes mage. Efter en stund kommer den 5 ungen ut men Fornarina orkar knappt slicka den ren. Jag börjar att bli orolig, kollar könen snabbt, 4 hanar och 1 hona. Jag ser att kattungarna är ganska små, vikterna är på mellan 90-100g utom den lilla honan som endast väger 64g. Ajdå, det kan bli tufft. Visserligen vägde lilla underbara Heart i Fornarinas förra kull exakt samma men hon var en riktig kämpe som vi faktiskt inte ens behövde stödmata.
Fornarina blir orolig och börjar bita tag i en kattunge, jag blir skärrad och får henne att släppa taget. Fornarina lämnar bolådan och lägger sig utanför. Ungarna skriker efter henne. Jag känner oron välla upp. Så här gör ingen normal kattmamma som precis fått ungar. Jag tar tempen på henne; 38,5. Ingen feber. Vad är det för fel?! Och inte vill hon äta heller. Min mamma kommer förbi med säkert 10 olika sorters blötmat samt kokt torsk - något som Fornarina annars älskar mer än något annat. Inte ens det funkar.
Jag ringer till djursjukhuset och vi bestämmer att jag ska komma in. Packar in Fornarina och ungarna i bilen och kör iväg. De röntgar henne men jag var tämligen säker på redan innan att ingen unge fanns kvar i alla fall. De hittar inget på röntgen. De vätskar upp henne med flera sprutor och hon blir genast mycket piggare.
När vi börjar vätska upp ungarna och de börjar pipa blir Fornarina orolig och är genast där och slickar på dem. Moderskänslorna är där!
Jag ser att en unge fått ett litet bitsår på höften och frågar veterinären om det nödvändigtvis ska sys. Hon sätter ett stygn utan bedövning för att hindra en infektion, ungen skriker något förskräckligt. Hon lyssnar igenom Fornarina och menar att det verkar OK. Visserligen verkar allt mycket bättre men inget har ju egentligen åtgärdats mer än lite vätska. Jag undrar om vi inte ska ta ett blodprov ändå för att se om inte en infektion är i antagande. Man kan ju utläsa en hel del från ett blodprov. Men inget blodprov tas. Med facit i hand skulle jag inte ha gett vika! Kalaset slutar på 2500kr.
Väl hemma igen verkar allt till en början lite bättre, jag får i henne lite mat och hon kissar en gång på lådan. Hon ligger mer och mer hos ungarna och det är lugnare i bolådan nu. Jag ringer till jobbet och sjukar mig, jag måste ju ha koll hela tiden. Hanen med bitsåret har blött lite och verkar slö. Han vill inte äta och tappar lite värme så jag och Peter tar oss an honom. Stödmatar honom medan han får värmen från våra händer. Men efter ett par timmar känner jag att livet sakta rinner från honom, han ger upp och dör sakta bort.

Söndagen kommer och Fornarina försöker verkligen ta hand om ungarna. Hon lägger sig på rygg och låter ungarna dia, hon t.o.m slickar dem lite grann. Men fortfarande vägrar hon att äta och dricka. Kvällen kommer och hon går undan mer och jag märker att det definitivt inte står rätt till. Jag ringer till djursjukhuset och vi beslutar att jag ska komma in tidigt nästa morgon. Peter kör iväg till ett annat djursjukhus för att köpa Hills AD. Vi sprutar in det i munnen på henne och sedan stödmatar jag ungarna titt som tätt som verkar mycket hungriga och på kvällen flyttar jag in i kattrummet på en madrass tillsammans med Fornarina och ungarna.
Jag vaknar innan klockan varannan timme för att stödmata alla och Fornarina ligger hos ungarna hela natten.
På morgonen ligger Fornarina utanför lådan och det droppar lite blod från hennes livmoder. En av hanarna börjar sakta att tackla av, han tömmer tarmen, det kommer lite vätska ur munnen och slutligen kommer det otäcka 'dödsskriket'. Jag har hört det 1 gång tidigare och det är verkligen en hemsk upplevelse. Det gör ont ända in i själen och jag hoppas att ni som inte varit med om det innan slipper att vara det. Man är helt maktlös!

Jag kör iväg till djursjukhuset och får sitta en stund i akutrummet. Jag försöker samla tankarna och har en vag känsla att detta inte kommer att sluta bra men ändå har jag ett lugn inom mig. Jag måste ju finnas där för kattungarna. De klarar ju sig inte utan en mamma. Jag vet att veterinärerna kommer att göra allt i sin makt för att ta hand om Fornarina.
Fornarina blir inskriven medan jag matar kattungarna ännu en gång och sedan åker jag hem med 3 hjälplösa kattungar. De var dock förvånansvärt pigga och de åt med god aptit. Speciellt den minsta lilla honan, hon hade riktiga överlevnadsinstinkter. Henne hade jag fått upp 7g och hennes bröder mellan 5-10g. Hemma igen sätter jag mig ner och börjar att titta efter en amma till ungarna. Min vän Anita ringer mig och säger att Lena och Stig på Titacha's i Landskrona fick en kull för 3v sedan med bara 1 unge i. Jag ringer genast upp Lena, som jag träffat tidigare på utställningar, och berättar hela historien. Hon är mycket positiv och vill att vi gör ett försök.
In i bilen igen med lite större förhoppning.
Framme i Landskrona tar vi in ungarna i rummet där Malotta och hennes bebis befinner sig. Tar sakta av locket på transportburen och avvaktar. Ungarna börjar att pipa efter en stund och Malotta blir orolig och hoppar ur sin hage och närmar sig sakta ungarna. Nosar lite på dem men backar. Lena pratar vänligt till Malotta hela tiden, som lägger huvudet på sne och svarar ynkligt. Malotta förstår vår önskan och börjar ivrigt att lyfta upp ungarna en efter en. Dock verkar hon mycket orolig och vet inte riktigt vad hon ska göra med dem. Hon lägger dem under sängen och de piper och kravlar. Vi ingriper inte utan låter henne sköta det på sitt sätt i sin takt. Hon är ju vårt och ungarnas enda hopp. Vi lämnar rummet och äter en bit mat.
Efter en stund tittar jag nyfiket in i rummet och då har Malotta burit upp en kattunge i sängen och försöker lägga sig till rätta för att den ska få dia. Men hon blir störd och hoppar ner, lyfter upp sin egen unge och lämnar rummet. Idag vet vi varför hon endast bar upp en av ungarna i sängen.
Vi ville inte pressa Malotta för mycket utan kommer överens om att vi ska börja med att hjälpas åt att stödmata de små liven. Vi bestämmer att Lena ska behålla dem hos sig till att börja med. Jag var tvungen att köra hem och hämta barnen från dagis. Jag ger dem mat en sista gång, märker att ena hanen är lite slöare och vänder bort huvudet. Åh nej, inte en till tänker jag tyst. Lilla honan och den största hanen verkade dock väldigt alerta. Jag kissar och bajsar av dem med en blöt bomullspad. Sedan somnar de.
Jag kör hem med blandade känslor. Jag visste att Lena skulle göra allt hon kunde för att rädda dem men samtidigt fick jag dåligt samvete att jag lämnade över 'problemet' till henne.
Jag ringer in till vårdavdelningen på djursjukhuset och de berättar att Fornarina är väldigt slö och har kräkt en stor illaluktande pöl. De hade tagit blodprover på henne som de skulle få svar på dagen därpå.
Jag sov oroligt den natten, hade mardrömmar.

Nästa morgon ringer telefonen och när jag ser Lenas nummer knyter det sig i magen. När jag svarar hör jag genast på hennes röst att något har hänt. På natten hade först hanen dött och vid nästa mål låg flickan också livlös. Nu fanns det endast en unge kvar och det såg väl inte alltför ljust ut. Malotta vägrar fortfarande beblanda sig med ungen men Lena vill inte släppa taget utan kämpar vidare med stödmatningen. Han hade ju en enorm livsvilja!
Dagen därpå blir jag uppringd av en veterinär, Maria, varpå hon berättar att provsvaren hade kommit. De visade inget onormalt mer än något förhöjda antal vita blodkroppar. Dessutom hade Fornarina fått feber. Vi bestämde att så fort hon blev piggare och febern gick ner skulle de ta bort livmodern på henne.

Jag pratar med Lena och hon berättar att han är fortsatt pigg den lille, en brun bicolor visar det sig vara.
Hon fortsätter att göra allt det en kattmamma normalt sett gör. Kissar och bajsar av honom flera gånger vid alla mål, blöter en bomullstuss och tvättar honom över hela kroppen och ger honom all kärlek hon bara kan. Men än var han långt ifrån utom fara. Vad som helst kunde ske, de hade vi ju sett.



Dagen efter, på onsdagen, ska Fornarina opereras. De ringer mig och säger att febern är borta men hon är fortsatt trött dock ändå redo för operation. De lovade att ringa tillbaka direkt efter operationen.
Jag minns att jag tänkte; måtte det bara gå bra för stackars lilla gumman. Hon som redan varit med om så mycket. Men ack, om jag hade vetat vad som väntade.
Plötsligt ringer Maria upp mig mitt i operationen.
Hon säger; 'Det är så här att vi har hittat stora knutor i tarmen på henne.' Min första tanke var givetvis; Det är tumörer - hon har cancer!
Men så säger hon; 'Fornarina har en kraftig tarminvagination. Vet du vad jag menar då?'
Varpå jag svarar, 'Ja, jag tror faktiskt det.'
Och genast fick jag svar på alla de frågor jag haft genom 2 år med Fornarina.

Det började faktiskt redan samma vecka jag fick hem Fornarina som kattunge då hon fick en infektion, kräktes och fick feber. På djursjukhuset tog de en massa prover men kunde inte riktigt hitta orsaken. Jag glömmer aldrig när de skulle ta blodprov på henne. En djursjukvårdare stack henne säkert 10ggr under en halvtimme i benet men Fornarina ville inte riktigt släppa på blodet. Till slut var hon helt sönderstucken men hon hade inte sagt ett knyst under hela tiden, inte ens försökt dra undan tassen. De tyckte att hon var helt fantastisk! De enda de hittade på det lilla blod de fick fram var något förhöjt levervärde men inget alarmerande. Hon blev uppvätskad och vi fick åka hem.

Efter detta uppstod Fornarinas matsmältningsproblem, hennes mage bullrade, sköljde och bubblade var och varannan dag. Man kunde faktiskt höra det på en meters håll. Jag tror att jag har rådfrågat varenda veterinär och kostspecialist jag fått tag på men ingen har riktigt kunnat ge mig ett riktigt svar på varför.
Jag åkte till Torkel Falk med henne och han konstaterade nästan omdelebart kronisk gastroenterit, dvs, magkatarr. Precis samma symtom som hos människor sa han. Jag ville ändå röntga magen på henne men såklart hittade han ingenting. Idag önskar jag att jag hade stått på mig och begärt en biopsi på magsäcken, chansen är stor att det skulle visat i alla fall något.
Torkel menade också att detta inte var någon sjukdom och att det säkerligen inte skulle innebära några problem att låta henne få kattungar. Han rekommenderade dietfoder en lång tid framöver och det fick hon.
Fornarina flyttade i. o.m detta hem till mina föräldrar, mamma ville gärna ta hand om henne och se till att hon fick det foder hon skulle. Alla vet vi ju hur svårt det är när endast en katt ska ha ett visst foder som inte de andra katterna får äta av.
Hennes mage lugnade ner sig avsevärt och hon blev som vanligt. Nåja, vanligt och vanligt, Fornarina har alltid varit mer högt än lågt. Hon har aldrig betett sig som en ragdoll i våra ögon, mer likt en siames. Och hon har haft för sig de mest konstiga grejer som fått oss gapa av förvåning och gett oss många skratt. Men det är en annan historia.
Fornarina fick också sin första kull kattungar och allt gick strålande. Det var hela 6st livliga krabater som växte upp till fantastisk fina ragdolls. Så när jag beslöt mig för att ta en sista kull på henne var jag aldrig speciellt orolig.

Tillbaka till veterinär Maria vid operationen. Hon menade att de kunde försöka att massera ut tarmen och lägga den i en annan bana men att det absolut bästa var att man gjorde en tarmresektion, dvs. tog bort en stor del av tarmen. Självklart ville jag att de skulle göra det som var bäst för henne. Och en tarmresektion utförs, ca. 40 cm tunntarm tas bort.
Tarminvagination är något mycket ovanligt på katt så de blev väldigt överraskade när de öppnade henne. Dock något vanligare på hundvalpar när de svalt en främmande kropp.
Maria och jag pratar väldigt länge i telefon. Hon verkar vara en helt fantastisk och sympatisk veterinär med ett stort hjärta. Hon lovar att leta upp mer information om just tarminvagination och skicka det till mig. Vi pratar också om varför hon trodde att de övriga kattungarna hade dött och hon menar att de säkerligen hade blivit förgiftade av hennes infektion redan i magen. Att en hade överlevt än så länge tycker hon nästan är ett mirakel. Hon tycker därför inte det är någon idé att obducera kattungarna som dött.

Pratar senare med Lena och krabaten är fortfarande full av liv. Lena hade gett upp försöken med att lägga honom till Malotta, hon hade dessutom redan flyttat ut sin unge till ett annat rum. Det hände att Malotta kikade in i sovrummet när det var dax för Lena att mata den lille men sedan fnös hon lite, vände på klacken och gick bestämt därifrån.
Det fanns inget annat att göra än att fortsätta att stödmata och pyssla om honom varannan timme. Och Lena gjorde det med stor glädje!

Fornarina verkade hämta sig ganska fort efter operationen, äntligen börjar hon att äta med god aptit. Jag ringer in till vårdavdelningen minst 2ggr om dagen och de berättar varje gång vilken fantastisk katt Fornarina är. Alla är helt betagna i henne. De tycker att hon är så tillgiven och snäll. Så fort de befinner sig vid hennes bur så lägger hon sig på rygg, spinner och pratar med dem. Hon är definitivt en helt annan katt!
På fredagen var det meningen att jag skulle hämta Fornarina men på ronden på morgonen tycker veterinärerna att hon har något bleka slemhinnor. De misstänker anemi, en blödning, vilket inte var helt ovanligt efter ett sådant här ingrepp. Åh nej, tänker jag. Inte mer nu, jag orkar inte!
De vill ta blodprover på henne och röntga henne igen. Jag sitter nervöst vid telefonen och väntar på deras samtal. Varje gång telefonen ringer hoppar jag till. När de inte hör av sig ringer jag själv upp dem. Blodproverna visade denna gången något låga antal röda blodkroppar vilket var ett typiskt tecken vid blodbrist. Men buken är mjuk och fin och de kan inte hitta någon blödning. Fornarina hade ännu heller inte haft avföring så därför ville jag att hon skulle stanna över helgen så att de såg att allt fungerade som det skulle.

Helgen kommer med strålande väder men vi kan ju inte slappna av, alltför många tankar snurrar i huvudet hela tiden. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Var det förlossningen som utlöste invaginationen? Å andra sidan kanske de inte hade upptäckt det om de inte öppnat upp henne. Men med facit i hand skulle jag kanske aldrig ha tagit ytterligare en kull på henne.
Lena och jag håller kontakten flera gånger om dagen och den lille prinsen som växer är ljuspunkten i allt som känns jobbigt. Vilken kämpe! Han har varit ganska hård i magen och jämrat sig när han skulle bajsa men Lena har masserat hans lilla mage och det har gett resultat.

Nu börjar Hopes nedkomst också närma sig, jag hade ju önskat att hon fick dem ganska tätt på Fornarinas kull, då kunde jag ha smugit in hennes kattunge till Hope utan att hon ens hunnit märka något. Men eftersom jag inte visste exakt när hon blev parad så kunde det faktiskt slå på en hel vecka.
För när Mio (Rufus son) var på besök var det meningen att han skulle para Fornarina. Fornarina hade varit upp hos Mio några veckor tidigare men inte blivit parad så då bestämde vi att Mio skulle komma hit istället. Mio var måttligt intresserad av Fornarina när han kom men jag avvaktade 2 dagar då hon inte riktigt var i höglöp. Till slut började Fornarina att höglöpa men Mio var inte det minsta intresserad av henne. I mitt stilla sinne tänkte jag; Herregud, vad är det för fel på karln? Snacka om att vara kräsen! Vi provade allt men inget hjälpte. Mio ignorerade henne fullständigt. Jag hade inte så mycket val och då Rufus var min 'back-up' så släppte jag ihop Fornarina med honom i ett annat rum istället och jag hann knappt sätta ner henne på golvet så hade Rufus parat henne.
Jag tyckte synd om Mio som skulle vara instängd själv i ett rum tills jag skulle köra och lämna honom. Jag släppte in Hope till honom och de verkade trivas ypperligt tillsammans. Mio avgudade henne! Dagen efter började Hope att smålöpa och eftersom jag så gärna ville använda Mio innan han kastrerades så lät jag honom para henne. Och de höll på i flera dagar. Jag körde och lämnade Mio men när helgen kom började Hope att löpa något helt enormt. Det var bara att köra upp med henne till Mio där hon stannade i 4 dagar.

Det blev äntligen dags att hämta hem Fornarina. Jag och mamma åker in till djursjukhuset. Vi börjar med att reglera räkningen med Agria, det blev ingen billig historia - 32.000kr varpå Agria ersatte ca. 27.000kr. Men det kändes mindre viktigt i sammanhanget.
Äntligen fick vi träffa Fornarina. Hon jamade glatt när hon fick syn på oss genom buren. Veterinären berättar att hon ska gå på 3 olika sorterts antibiotika för sitt låga blodvärde. Om 7 dagar ska stygnen tas samt ett nytt blodprov. Vi handlar dietfoder till henne och mamma tar med henne hem till sig. Det blev ett mycket kärt återseende med Genesis.

Lena ringer och säger att nu har 'Lill-Rufus' minsann öppnat ögonen. Jag vet hur förälskad Lena alltid har varit i min Rufus.
Hon berättar hur go han är. Hur han lägger sig på rygg i deras händer och trampar och spinner högt. Hon säger det med så mycket värme och kärlek i rösten att jag blir alldeles gråtfärdig.
Tänk att det finns så underbara människor! Utan Lena hade lill-prinsen aldrig klarat sig. Att stödmata en kattunge varannan timme dygnet runt kräver en hel del. Det hon har gjort är oförglömligt, jag är henne evigt tacksam!

Det blir tisdag kväll och när jag sitter och pratar med Agneta i telefon hoppar Hope upp på skrivbordet, lägger huvudet på sne, lägger tassen på mitt bröst och jamar högt. Hon berättar att det är dags! Hon springer in i Noahs säng och lägger sig under täcket. Men jag går in och sätter mig framför bolådan och hon kommer genast efter. Sedan går det väldigt fort. Förlossningen är över på 2h och Hope är en riktig praktmamma! Ungarna hinner knappt komma ut förrän de diar febrilt. Och ni kan tro att jag blir glad när jag ser att det är 2 honor i kullen.

Fornarina gör stora framsteg hemma hos mina föräldrar varje dag. Hon äter mer än någonsin, går på lådan, är väldigt pigg och nöjd med tillvaron.

Till helgen bestämmer jag och Lena att jag ska hämta hem lill-prinsen och försöka lägga honom till Hope. Hennes ungar går upp i vikt i raketfart så hon har massor av mjölk.
Det blir Peter som kör till Lena och Stig på lördagen och jag väntar spänt här hemma. När han kommer hem med lillen i sin lilla kartong blir jag alldeles gråtmild. Gud, vad söt han är! Vilken dunboll!
Vi lockar ner Hope i köket med lite god mat och passar sedan på att stryka med en trasa över Hopes kattungar i bolådan. Tar sedan trasan och gnider den mot lillen som bara spinner. Till sist gnider vi trasan på Hope och sedan på lillen igen. Nu har vi gjort vad vi har kunnat för att få någorlunda lika dofter på dem.
Hope kommer ovetandes tillbaka. Tittar in i bolådan och jamar dovt till ungarna som hon alltid gör när hon hälsar på dem. De sover tungt, alla utom lillen. Han piper till och Hope tittar förvånat på honom. Hon hoppar försiktig in och närmar sig honom. Hon luktar på honom och flemar medan hon står blixt-stilla. Jag sitter bredvid och håller mer eller mindre andan. Lillen sträcker sig upp emot henne likt en fågelunge och piper. Hope tittar lite frågande upp på mig och det verkar som om hon ser min önskan i mina ögon.
Långsamt börjar hon att slicka honom och han njuter i fulla drag. Till slut är hela han blöt och rufsig. Jag känner lyckan bubbla upp i mig och jag kan inte sluta le.

Första mötet

Hmm, Vem Är Du??

Den där luktar liite konstigt...

Ufff..

Seså, Nu ska Du bli ren!

Man kan riktigt se hur lycklig han är. Äntligen fick han en egen mamma som pysslar om och tvättar honom. Hope tyckte nog att han var väldigt skitig för hon ville inte sluta tvätta honom.
Det börjar närma sig matdax och vi bestämmer att vi ska försöka få honom att dia från Hope. För att göra det så naturligt som möjligt så droppar Peter modermjölksersättning på Hopes spene och lillen luktar intresserat. Han får tag i spenen och suger några tag men släpper igen. Vi försöker flera gånger men han vet inte riktig hur han ska göra. Han är ju endast van till att dricka från flaskan. Vi ger honom på flaska istället och det slinker snabbt ner. Sedan lägger jag ner honom till Hope som slickar honom omsorgsfullt igen.

Ett lyckat möte!

Jag & min nye lillebror!

Jag trivs med livet!!

Fortsättning följer...