torsdag 14 augusti 2008

Samvetets kval..

Survivor fyller 11v till helgen. Som jag våndas och har våndats över denne lille kille. Survivor håller helt enkelt mitt hjärta i ett järngrepp. Och hur jag än försöker så kan jag bara inte förmå mig att sälja honom. Det är nu jag önskar att jag inte vore uppfödare... Ibland när jag är på jobbet eller ligger i min säng på kvällen och funderar på hur jag ska göra så känns det inte så svårt. Men så fort jag ser honom knyter det sig i magen och stockar sig i halsen. Hur kan han ha förtrollat oss så?
För det är inte bara mig, Peter är vansinningt glad för honom och brukar inte engagera sig speciellt mycket i våra kattungar. För att inte tala om Noah. När han kommer hem från dagis så bokstavligen sparkar han av sig skorna i tvättstugan, springer in i vardagsrummet till Survivor och lägger sedan upp honom som en påse bönor på axeln. För just så känns Survivor. Han verkar inte ha några som helst ben i kroppen. Nej, Survivor känns helt enkelt inte verklig. Lite skrämmande är det faktiskt.
Men tyvärr så saknar han ju vissa egenskaper. Tex. har han tyvärr ingen bra profil och kunde haft en något starkare haka. Två mycket viktiga egenskaper för avelsarbetet, jag vet...
Däremot har han konstigt nog bra höjd på pannan.

Dessutom är han inte speciellt stor. Men ögonfärgen är helt outstanding och öronen sitter bra och är storleksmässigt bra, pälskvalitén är fin och jag älskar hans vita fläckar på ryggen :)
Sedan kommer vi till det som är avgörande för Survivor och det är hans ljuvliga temperament. Han är inte som normala, vanliga kattungar. Sedan har det säkert spelat en stor roll att han blivit handmatad från start. För jag har då aldrig under mina 7 år som uppfödare stött på någon ragdoll med hans sätt. Du behöver bara titta på honom så sätter kurrandet igång, petar du sedan på honom förvandlas han direkt till en degklump och han kan inte komma nära dig nog. Förstår ni varför man smälter då eller?
Jag vet att jag tänker med hjärtat istället för hjärnan men i dagsläget kan jag inget annat.


Skön stil

1 kommentar:

Anonym sa...

Survivor tog även mitt och min mammas hjärta vid första mötet! Han är verkligen speciell och det är synd om du släpper en sådan fantastisk kissekatt :) jag hade inte klarat det! Ser fram emot lille Kiss Me Gentle's ankomst. Kan knappt vänta :) Så stor han har blivit! Mvh Micaela.